morgonstund har guld i mun(d?)

Att vakna på morgonen och inse att du tog sista kaffet igår,
finns nog inget som spelar i samma liga.

6 perkulerade koppar igår, optimisten talade djupt inom mej, "koka upp till tre-strecket med gårdagens sump, borde bli helt okej"

En ekvation dömd i förväg.

Höjden av lathet-

det måste vara att jag fått "mustumme". Då jag slet på ett café i två år, och har ett tanke sätt som lyder i stil med att:
Bär allt på en gång, än fast det finns rasrisk och kramp i de övre extrimeteterna. Spara tid är a och o.

För drygt tre månader sedan började jag känna av den gamla bärskadan i nedre delen av tummen som uppstod under mina tappra brickbärarår, som faktist var helt underbara med det är en annan historia, tänkte jag att det skulle vara en bra idé att leta fram musen från min stationära dator i och med att tummen får jobba ihjäl sig under mina timmar vid facebook och de halvkassa bloggarna jag följer.

Men då denna kroppsdel både blivit utnött av surfande och fastnat upptryckt i rectum har letandet av musen fastnat vid att vara en tanke. Inget har hänt. Och här sitter jag, still going on, peace

inte mottaglig,

otrygg med intrycket omgivningen får av närvaron, utsidans yttrande.

Konsten att framställas på ett acceptabelt sätt, utan att veta vilken ram som till sammanhanget hör.

Som att öppna garderoben och mötas av att innehållet, allt hör till olika kategorier och stilar. -Fjolårets julklänning, men ingen röd tråd.