hej :]

Jag som oavsett då det var mitt första eller nu, kanske trettionde, sista avsnitt på SATC, gråter floder - två sekunder efter att jag har plockat skivan ur dvd´n slås jag av en oerhörd tomhet, manus och regi, känslor med utstakad bana mellan rosa moln, lagom dos av sorg och förtvivlan, alla pusselbitar ramlar i sinom tid på plats, så är inte livet.

Paret just framför mej i kön, kan hon ge sej, måste hon ställa sig på tå och kladda fast sina läppar mot hans hals just nu, vänta tre minuter tills ni kommer hem, tack! "Vi har det ändå ganska bra." Något av de absolut värsta jag har hört. Ganska bra? Mitt hjärta är min värld, min värld är allt. Shake my world, det där magiska som händer i film när alla i biosalongen, eller hemma framför samma scen den trettionde gången, inte kan stå emot tårarna som bränner bakom ögonen men en minut senare faller samma ögon på eftertexten och samlar sig, återvänder till verkligheten, kanske att ganska-så-bra är vad man får ta, nöja sej?

När jag var liten och gick i söndagsskolan fick jag höra att jag, lilla blyga försiktiga jag, var värdefull. Att alla människor är värdefulla.

En dröm så verklig att man måste känna efter i sängen om det verkligen inte ligger några myror där och gömmer sig, eller om tänderna sitter fast fortfarande.

 ______________________
Nu har jag letat genom hela sängen efter myrorna, och till och med bett tandläkaren röntga mina tänders rötter för att se om de verkligen sitter fast, det är svårt att förstå, allt jag trodde, allting som jag äcklats av, allt det som gjort mig så fruktansvärt irriterad och besviken.

Nu när dom står framför mej i kön och han tar hennes hand, då ler jag och önskar dem allt gott. Och hoppas innerligt att hon inte nöjde sig med helt-okej-ganska.bra: Utan väntade på han som shokeherworld.